Hamnade mitt i jakten på den fruktade Militärligan

Kommer för alltid att minnas just den här dagen för exakt 22 år sedan. Det var dagen före julafton 1993 och jag och min kille (numera äkta hälft) hade åkt hem till mina föräldrar som bor utanför Sala för att fira jul. Min bror var också hemma över julen. Dagen före julafton bestämde vi oss för att åka och hälsa på min väninna som också hade åkt hem över julen. Just den här dagen tog hon hand om sina föräldrars hund medan de hade varit bortresta över natten.

Vi bestämde oss för att ge oss ut på en promenad med hunden längs den lilla vägen som gick genom samhället. Plötsligt åker en polisbil sakta förbi. Vi började skratta lite och undrade vad de gjorde ute på vischan så här dagen före julafton. Sedan kom vi på det, naturligtvis var de ute för att leta julgranstjuvar! Vi hann lagom skoja lite om det när en bil plötsligt kastar sig ut från en liten avsticksväg och kör iväg i full fart åt det motsatta hållet. Polisbilen får syn på dem och gör en tväromvändning och jagar efter. Vi visste inte riktigt vad vi skulle tro… Var det verkligen möjligt att några stulna julgranar kunde uppbåda ett sådant polispådrag? Vi hann inte gå långt förrän det plötsligt började komma en strid ström av bilar på den lilla grusvägen. En bil stannade till vid oss och föraren berättade då att stora vägen mellan Heby och Sala var avspärrad och att det nyligen hade skett ett rån i Heby. Polisen var nu på jakt efter rånarna som var tungt beväpnade med automatvapen. Föraren sa till oss att omedelbart vända tillbaka hem, låsa dörrarna och följa nyhetsrapporteringen. På vägen tillbaka mot huset kom vi upp på en liten bro och ser då hur bilen vi nyss sett kör ut på åkern, kör fast och hur de beväpnade rånarna springer över åkern i riktning rakt mot oss. Pulsen var just då inte på någon direkt hälsosam nivå… Vi sprang in i huset och låste dörrarna. När vi lyssnade på nyheterna förstod vi ganska snart att vi hade hamnat mitt i polisjakten på den beryktade militärligan som härjade i Sverige i början av 90-talet. De hade då genomfört ett flertal grova rån under några års tid, bland annat i Svedmyra, Rimbo och ett trippelrån i Ullared. Nu var de alltså ute och sprang någonstans alldeles i närheten av huset.

Vi diskuterade fram och tillbaka hur vi skulle göra. Jag och min pojkvän hade ingen lust alls att stanna där över natten och ville därför försöka åka hem medan det fortfarande var möjligt att åka småvägar därifrån. Min väninna ville däremot stanna kvar och min bror bestämde sig för att stanna där med henne. Det var ett jobbigt beslut att ta, men det var det bästa vi kom fram till just där och då. Jag och min pojkvän hoppade in i bilen och begav oss av hemåt på småvägarna, hela tiden medvetna om att rånarna kunde befinna sig var som helst i närheten. Plötsligt ser vi på håll en man stå mitt framför oss på den lilla grusvägen… och han är beväpnad med ett gevär. Allt gick så snabbt, tankarna rusade i 180. När vi kom lite närmare såg vi att det var en jägare som var ute på jakt. Lättnaden vi kände just då var obeskrivlig. En stund senare hade vi kommit igenom polisens avspärrningar och var åter hemma hos mina föräldrar. Det var visserligen skönt att vara hemma i tryggheten, men vissheten om att min bror och min väninna fortfarande var kvar mitt i det avspärrade området där polisen med massiva insatser sökte efter rånarna kändes outhärdlig. Vi följde nyhetsrapporteringen som pågick hela kvällen och allt kändes bara så overkligt, som en ond dröm. Jag pratade mycket med både min bror och min kompis på telefon och de kände sig alltmer övertygade om att de inte ville vara kvar. Vi bestämde oss därför för att försöka åka tillbaka för att hämta dem. Men det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. Polisen lät oss inte åka igenom avspärrningarna. Det enda råd de kunde ge var att de själva skulle försöka ta sig ifrån huset. Det fanns inget annat att göra än att åka tillbaka hem igen och ringa dem för att berätta att vi inte fick hämta dem.

Efter att ha diskuterat igenom situationen bestämde de sig för att försöka ta sig ut. Det här var före mobiltelefonernas tid, så detta blev också vårt sista samtal innan de gav sig iväg. Under den kommande timmen visst vi ingenting om vad som hände. Vi kunde bara hoppas på det bästa. Bilen som fanns på gården var instängd i garaget och det fanns inga nycklar dit. Min bror fick krypa igenom något slags loft för att på så sätt komma åt bilen och de kunde åka därifrån. Den bilresan de gjorde natten mot julafton för exakt 22 år sedan var nog den otäckaste de någonsin gjort. Min bror berättade senare när de väl var i säkerhet igen, att de var minst lika rädda för de stressade poliserna som de var för rånarna. De blev stoppade två, tre gånger på vägen och alla poliser var lika förvånade och skrämda över att de kom från ”fel håll”. Min bror rullade sakta fram emot varje vägspärr och både han och min väninna tryckte händerna mot vindrutan. Vid varje stopp fick de gå ut ur bilen med händerna över huvudet. Det var inte svårt att förstå att poliserna var oerhört misstänksamma och att nerverna låg utanpå… Tack och lov gick allt bra och min väninna kunde återförenas med sin familj utanför avspärrningarna och vi kunde hämta hem min bror. Den oändliga tacksamhet jag kände i den stunden visste inga gränser.

Rånarna greps senare mitt i natten i en övergiven sommarstuga inte långt ifrån min väninnas hus. Ligans ledare dömdes senare till 14 års fängelse och berättelsen om militärligans framfart i Sverige kommer nu bli film.

Var rädd om dig och dina nära och kära och ta ingen förgiven 💖

Önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

❄🎄❄

Julkula_1

 

2 Comments on “Hamnade mitt i jakten på den fruktade Militärligan

  1. Ja jösses! Det där var verkligen en rysare. Jag kommer ihåg när du berättade det där. Kändes som man skulle vara mitt i en film.( och nu blir det en) Kram och ha en fin kväll❤

  2. Ja, det var verkligen overkligt! Kommer aldrig att glömma känslan av tacksamhet över att bara vara samlade tillsammans igen. Julmat och julklappar kändes helt oväsentligt då. Försöker att tänka på det ibland… vad det är som faktiskt betyder något här i livet. Hoppas att du får en mysig filmstund. Vi såg förresten en oerhört gullig film ”Mr Hoppys hemlighet” med Dustin Hoffman igår. Den var bara sååå charmig! 💕 🐢🐢🐢 Stor kram 💖

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s