Publicerat den 25 februari, 2016
Den senaste veckan har varit både spännande och rolig. För en tid sedan fick jag en förfrågan från Naaz Sultani och Handbollskanalen.se (en site som för övrigt är guld värd om man är handbollsintresserad och vill hålla sig uppdaterad om vad som händer i handbollsvärlden) om jag kunde tänka mig att skriva en artikelserie om hjärnskakningar. Eftersom det är ett område som ligger mig varmt om hjärtat var det inget svårt beslut att ta. I tisdags publicerades den första delen i en serie på tre delar. Den tar framförallt upp fakta om hjärnskakningar baserat på de riktlinjer som finns och aktuell forskning inom ämnet. Här behandlas bland annat vilka symptom man bör vara uppmärksam på, hur rehabiliteringen bör gå till, vad hjärntrappan är för något och om faran med upprepade hjärnskakningar. Är du intresserad hittar du den första delen i serien ”hjärnskakningar i fokus” här.
Jag vill här passa på att rikta ett stort tack till Naaz och Handbollskanalen för ert initiativ och för att ni hjälper till att sprida kunskap om hjärnskakningar. Det är verkligen guld värt! Sedan vill jag även passa på att tacka alla er som kommit med uppmuntrande tillrop. Det har verkligen gjort att arbetet med att sammanställa dessa forskningsresultat känns i högsta grad meningsfullt. Avslutningsvis vill jag även rikta ett varmt tack till er som på olika sätt delat artikeln vidare. Tillsammans kan vi faktiskt göra skillnad!
Del två kommer att handla om mina egna tankar och erfarenheter efter det att min yngsta dotter drabbats av två hjärnskakningar. Texten kompletteras även här av aktuella forskningsresultat. Den tredje och sista delen består av min dotters egen berättelse om vad som hände och hur hon har mått.
Bara den senaste veckan har det varit två nya fall av hjärnskakningar inom damhandbollen, där det i båda fallen handlat om upprepade hjärnskakningar som inträffat tätt inpå den första. Du hittar artiklarna här och här. Jag hoppas innerligt att de båda spelarna får den tid till återhämtning som de nu så väl behöver.
Det känns inte alltför långsökt att anta att det, precis som i min dotters fall, handlar om att deras hjärnor ännu inte hade hunnit läka innan de återgick till spel igen. Saknas kunskapen är det lätt att tro att allt är okej bara för att man mår bra, men det kan inte nog påpekas att bara för att symptomen försvunnit så behöver det inte betyda att hjärnan har läkt (Neselius, 2014). Fler av mina tidigare inlägg om hjärnskakningar hittar du under fliken handboll.
Denna vecka har det dessutom precis blivit klart att båda döttrarna har återupptagit handbollen igen efter ett tio månader långt uppehåll. Det är så härligt att se deras glädje! För min yngsta dotters del innebär det att hon är med och kör fys och lättare bollövningar utan kroppskontakt. Hon saknar naturligtvis att få köra för fullt, men är ändå glad att kunna vara med på det hon kan. Att se deras glädje både inför en träning och när de kommer hem från densamma gör mig ofantligt varm om hjärtat.
❤
Ha en fin kväll och en riktigt härlig helg! ☺
Publicerat den 3 december, 2015
I flera tidigare inlägg har jag skrivit om hjärnskakningar och också berättat om min yngsta dotter Ella som drabbats av två hjärnskakningar under våren 2015. Länkar till dessa inlägg finns i slutet av denna text.
Här kommer hennes egen berättelse om hur det har varit och hur hon mår idag, åtta månader efter den senaste hjärnskakningen.
Hej!
Som ni läsare nu vet är jag Ella, 13 år. I början av året åkte jag på min första hjärnskakning när jag hoppade för att blocka ett skott i en handbollsmatch. Den smällen blev starten för min resa. Jag var borta från skolan i en vecka och två veckor från träning med laget. Huvudvärk och trötthet var ständigt återkommande. För att göra en lång historia kort så avtog iallafall symptomen och försvann ca 10 dagar efter smällen. Efter att jag hade varit symptomfri ett tag så kunde jag börja följa hjärntrappan, vilket i slutet visade sig att jag, trots extra försiktighet än vad som rekommenderades, hade gått tillbaka för tidigt. Trots att jag fick min andra hjärnskakning i april så hade jag inte vilat nog enligt en neurolog på Akademiska.
Några månader senare i samband med en ny handbollsmatch var olyckan åter igen framme och min andra hjärnskakning var plötsligt ett faktum. Kort sagt var den kommande tiden ett helvete, med fruktansvärd huvudvärk, trötthet, ljud- och ljuskänslighet. Jag åt smärtstillande dygnet runt i över en månads tid. Jag var helt borta från skolan lika länge och gick sedan bara halvdagar fram till skolavslutningen. Nu kanske ni tänker, så bra att du kunde gå till skolan trots allt. Men egentligen ska man kanske inte kalla det att gå i skolan. Fysiskt var jag där, men mentalt försökte jag mest räkna ut när jag kunde ta nästa dos Alvedon. Jag klarade inte att ta in och förstå vad som sas på lektionerna. När jag kom hem efter lunch var jag helt slut och fick ligga och vila resten av dagen. Samma sak varenda dag under drygt en månad. Det blev en stor omställning, jag som tidigare varit så full av energi och van att hålla igång hade plötsligt ingen ork över för något.
Sommarlovet kom och jag blev snabbt bättre när hjärnan fick den ”hjärnvila” den så väl behövde. Men så snart skolan började igen återkom den huvudvärk som hade varit en sällsynt gäst under sommarlovet. Nu, snart 8 månader efter min sista hjärnskakning sitter jag här. Huvudvärk emellanåt, men långt ifrån varje dag. Värst är nog den mentala tröttheten som vägrar släppa greppet under dagarna i skolan. Jag försöker att prioritera min tid och bara göra det viktigaste, men ibland blir det ändå för mycket. Allt är mycket bättre nu än förut, men hjärnskakningssymptomen hänger ändå i.
Ibland, eller ja, ganska ofta, tänker jag på handbollen. Jag hade planerat att en dag bli proffs i Danmark eller kanske Frankrike. Dessa drömmar är nu borta med vinden. Tanken på att ställa mig på plan i försvar, den plats jag älskade mest, får mig just nu att rysa. En till hjärnskakning för min del riskerar att bli ännu värre än den sista jag fick och som jag ju fortfarande kämpar med. Beslutet att sluta spela handboll var därför inte svårt att ta efter att jag träffat och pratat med en expert på hjärnskakningar på Akademiska sjukhuset. Jag har alltid älskat och älskar fortfarande ett tufft försvar och det är så ledsamt att sluta med handbollen, den sport jag älskar mest av allt. Men livet går vidare.
Om jag ska lämna själva biverkningarna som hjärnskakningarna medförde, så vill jag gärna ta upp en sak. Ibland träffar jag människor som kommer fram, hälsar, småpratar, säger att det är synd med hjärnskakningarna. Sedan kan de börja skämta och säga saker som ”tänk på den här spelaren som har sex hjärnskakningar i bagaget – fyra kvar” och så skrattar de… Jag förstår att de inte menar något illa, men jag blir så trött och irriterad på den här inställningen som så många tycks ha till hjärnskakningar. Jag tänker inte ta fyra hjärnskakningar till. Jag är alldeles för rädd om mitt huvud. Det kommer jag att behöva resten av mitt liv och hur mycket jag än älskar handboll så ändrar det inte mina prioriteringar.
Precis som alla små skämt om att jag nog borde klara några hjärnskakningar till, har jag flera gånger fått kommentarer som ”jag hade faktiskt också en hjärnskakning, men jag var bara borta i två dagar och sedan körde jag på som vanligt” med undertonen ”var du borta från skolan i en månad? Löjligt!” Självklart finns det de som berättar om egna erfarenheter av hjärnskakningar, men som ändå på alla sätt visar att de förstår att det kan vara väldigt olika hur allvarligt det blir.
En hjärnskakning kan liknas vid brännskador. Man kan säga att ”jag fick en brännskada” och det kan innefatta allt från en blåsa på fingret som läker på någon vecka till en livshotande tredje gradens brännskada som ger men för livet. Skillnaden är att brännskador syns utanpå, det gör inte hjärnskakningar. Alla hjärnskakningar är inte likadana, folk kan ha olika lång tid med symptom och det skiljer sig åt hur allvarlig skadan blir. Därmed inte sagt att små hjärnskakningar inte är någon fara alls, utan flera mindre hjärnskakningar kan också bli allvarliga.
Jag har reflekterat en hel del över den nonchalanta ton man fortfarande stöter på när det gäller hjärnskakningar, både bland folk i allmänhet och i media. Tonen som antyder att ”så farligt är det väl ändå inte” eller ”såja, sjåpa dig inte så mycket”, och det gör mig både ledsen och förbannad. Visst, jag tänker på alla hockeyspelare och handbollsspelare som har fått avsluta sina karriärer i förtid. Många av dem har fått men för livet för att de inte avslutat sina karriärer ”i tid”. Det tänker inte jag göra. Jag vet att mina symptom kommer att avta och sedan försvinna helt, men ingen vet eller kan säga exakt när, det kan vara om en månad eller kanske om ett halvår.
Idag är jag ändå jättestolt över min tid som handbollsspelare och allt den inneburit. Handbollen har inte bara gett mig en massa glädje, utan också en tuffhet och trygghet i mig själv som jag inte hade innan. Utan tvekan kan jag säga att jag har vuxit som person och att jag är oändligt tacksam över dessa härliga år. Jag hade verkligen inte velat vara utan dem. Nu har jag tillsammans med min fantastiska syster börjat träna ett pojk- respektive flicklag. Det är ett underbart sätt att fortsätta hålla kontakt med den sport jag älskar mest av allt och samtidigt få nya utmaningar att bita i.
Tack för att jag fick skriva på din blogg mamma ❤ Så skönt att få skriva av sig. Vill också passa på att tacka alla er som funnits vid min sida under den här tiden och som kommit med både kloka och uppmuntrande ord. Er omtanke har betytt otroligt mycket för mig! ❤
Ha det bra alla läsare och var rädda om er!
//Ella
Här hittar du övriga inlägg som alla på olika sätt handlar om hjärnskakningar:
Del 1. Hur bör hjärnskakningar hanteras?
Del 2. Rehabilitering efter hjärnskakning
Del 3. Hur förhåller sig våra idrottsförbund till hjärnskakningar?
Del 4. Hjärnskakning – ett högaktuellt ämne
Publicerat den 16 april, 2015
I helgen var det dags igen, både för handbollscup och för yngsta dotterns andra hjärnskakning på kort tid. Hon stoppade en spelare i försvar, båda föll i golvet och hon träffades olyckligt på näsbenet av ett knä eller en armbåge. Det var en ren olyckshändelse. Har aldrig sett någon av mina döttrar blöda så mycket som hon gjorde. Trodde först att hon slagit ut en tand eller knäckt näsbenet, men det visade sig ganska snart vara en kraftig blödning från näsan. Efter att ha fått stopp på blödningen och tvättat av sig var hon snabbt på benen igen. Planen var att hon skulle vara med och spela den efterföljande matchen en timme senare.
Strax innan matchen skulle börja såg jag att hon hade ringt mig på mobilen. Kilade bort till henne och fick höra att hon hade fått ordentlig huvudvärk och bett om en Alvedon. Bestämde mig omedelbart för att hon inte fick vara med och spela den aktuella matchen. Beslutet var inte svårt att ta. I bakhuvudet hade jag haft tanken att hon skulle ha kunnat drabbats av ännu en hjärnskakning i samband med den kraftiga smällen mot näsan. Precis som förra gången blev hon några timmar senare mycket ljudkänslig och den höga ljudnivån under matchen var en plåga för henne.
Samtidigt drabbades ännu en spelare av en kraftig smäll i huvudet. Det var en spelare i motståndarlaget som efter en sammanstötning blev liggandes på golvet. Hon bars åt sidan och lades i framstupa sidoläge längs kanten av planen. Det kändes jobbigt att se henne, för det syntes att hon hade rejält ont. Matchen spelades vidare och hon låg där bland publiken utan att någon hjälp kom. Trängde mig förbi åskådarna som stod tätt packade efter kanten av planen för att titta på matchen och såg att hon nu började bli blå både i ansiktet och om läpparna. Frågade dem som stod närmast henne om hjälp var på väg, men det var det inte vad de visste. Sprang bort till stället där jag sett att de hade första hjälpen och fick tag på ett par sjukvårdare som snabbt var på plats för att hjälpa henne.
Eftersom vi var tvungna att lämna hallen med vår yngsta dotter vet jag tyvärr inte hur det gick för henne eller hur hon mår nu. Såg bara att hon var i goda händer och fick professionell hjälp. Hoppas att det inte blev allt för illa, men risken är stor att även hon drabbats av en hjärnskakning. För mig är det helt obegripligt hur man kan låta en spelare, efter en sådan kraftig smäll, ligga så länge utan att någon kallar på hjälp.
För min dotters del har scenariot efter smällen i helgen varit i stort sett identiskt med förra gången. Kraftig huvudvärk, trött, ofantligt trött och ett mycket större sömnbehov än vanligt. Ljudkänslig och svårigheter att koncentrera sig. Läsa, något som hon i vanliga fall älskar att göra, finns inte på världskartan. Skola är naturligtvis inte heller att tänka på än så länge.
Har fått en del kommentarer om att det är bra om hon inte blir rädd, att det är bra om hon spelar så fort som möjligt igen… och jag inser hur oerhört mycket kunskap det saknas hos en del tränare och föräldrar. Jag är glad att mina döttrar har lärt sig vad som gäller i alla fall. Min yngsta dotter sa till mig att hon bestämt sig för att säga att hon inte skulle spela om jag inte hade hunnit dit. När hon fick huvudvärk förstod hon att det fanns risk att hon drabbats av en ännu en hjärnskakning och tänkte inte utsätta sig för risken att få en ny smäll när hjärnan är som mest sårbar. Önskar att alla spelare; barn, ungdomar, juniorer och seniorer kunde känna sig lika trygga i den kunskapen och att alla ledare och föräldrar förstod att det är det enda rätta beslutet att ta när man visar symptom på hjärnskakning.
Ikväll kommer SVT Sport och SVT Debatt att ta upp och diskutera hjärnskakningar inom ishockeyn. Ett bra initiativ och förhoppningsvis blir det en givande debatt. Här kan du läsa mer om hockeykväll i Debatt.
Debatt kan du se i SVT 1 kl 22.00.
De tidigare inläggen angående hjärnskakningar hittar du här: del 1, del 2 och del 3.
Ta hand om dig och var rädda om varandra! Glöm inte att oavsett om du spelar handboll, ishockey eller något annat så är det trots allt bara en sport, även om det inte alltid känns så… 😉 Din kropp och din hjärna ska du leva med resten av ditt liv. Var rädd om dem! ❤
Kategori: Barn- och ungdomshandboll, Handboll Märkt: handboll, hjärna, hjärnskakning, huvudskada, idrottsskador, ishockey, skallskada, SVT Debatt, SVT Sport
Publicerat den 19 februari, 2015
Har i två tidigare inlägg berört hjärnskakningar inom idrott och då främst inom handboll. Här hittar du det första respektive andra inlägget.
I samband med att jag skrev mina tidigare blogginlägg blev jag nyfiken på om man inom handbollens tränarutbildningar tar upp och diskuterar hjärnskakningar, dess kännetecken och hur man som tränare och ledare bör agera då man misstänker att någon spelare drabbats. Efter att ha slussats runt bland ett antal hjälpsamma personer fick jag till slut kontakt med Lennart Söderström som arbetar som utbildningskonsulent på Svenska handbollsförbundet. Han berättar att hjärnskakningar tas upp i samband med tränarutbildningen och att detta sker efter att man som tränare har genomgått basutbildningen och innan man får påbörja TS1:an. Man behöver då ha genomgått tre stycken tretimmarsutbildningar, där en av dem är en idrottsskadekurs. Denna kurs fokuserar på akut omhändertagande och i anslutning till detta tas även hjärnskakningar upp. Man får lära sig dels hur man bör agera i det akuta skedet, dels hur själva rehabiliteringen bör gå till.
Enligt Lennart har emellertid det utbildningsmaterial som tidigare användes i samband med tränarutbildningen dömts ut av SHFs medicinska kommitté och därför också tagits bort. Tills dess att nytt utbildningsmaterial har tagits fram är det informationen som på finns på Svensk handbolls hemsida som gäller. Det är således dessa råd som bör följas när en spelare drabbas av hjärnskakning.
Lennart Söderström berättar att de i samband med nästa föreningsutskick kommer att informera föreningarna om de medicinska råd som finns på SHFs hemsida, där även råden angående hjärnskakningar ingår, och om hur man hittar dit. Min förhoppning är att alla handbollsföreningar runt om i Sverige tar tillfället i akt att själva göra vad de kan för att underlätta för tränare, ledare, spelare och föräldrar att hitta information om detta.
Eftersom jag även blev nyfiken på hur man arbetar med dessa frågor inom andra sporter tog jag kontakt med Svenska Ishockeyförbundet och ställde samma fråga till dem. Henrik Haraldsson som arbetar som utvecklingschef berättar att de idag inte har någon sådan rent ”medicinsk” del i deras utbildningsstege, men att de däremot fokuserar mycket på Fair Play och Respekt i Grundkursen, för att på så sätt förebygga bland annat de oschyssta tacklingar som ofta leder till hjärnskakningar. Haraldsson konstaterar avslutningsvis:
Ämnet är naturligtvis högt på agendan hos hockeyläkarna, med vår förbundsläkare Björn Waldebäck i spetsen. Det tål att fundera vidare på om det också borde bli ett inslag i vår stegutbildning.
Att Svenska Ishockeyförbundets medicinska kommitté är allvarligt oroad över utvecklingen vad gäller hjärnskakningar de senaste åren är mycket tydligt. I höstas gick de ut med ett brev till bl a styrelsen, SHL, HockeyAllsvenskan och de olika distrikten om att hjärnskakningar inom ishockeyn verkar öka. För att förbättra omhändertagandet av dessa skador vill man från förbundets sida att alla klubbar följer de riktlinjer för omhändertagande som rekommenderats, vilket bland annat innebär att följa Hjärntrappan i samband med rehabilitering. Här kan du läsa brevet.
Dokumentet SCAT 3 (Sport Concussion Assessment Tool – 3:e utgåvan) är ett verktyg för värdering av hjärnskakning i idrott och det finns nu översatt till svenska. I dokumentet, som gäller från 13 år och uppåt, betonas följande och stycket är skrivet med rödmarkerad text för att understryka dess vikt:
Om det finns misstanke om hjärnskakning SKALL idrottaren TAS UR SPEL, undersökas av medicinsk personal och övervakas för ev. förvarning (dvs. får inte lämnas ensam). Idrottaren ska inte köra motorfordon innan medicinsk personal godkänt detta. Vid diagnosticerad hjärnskakning får idrottaren aldrig delta i idrott samma dag som skadan uppstod.
Här hittar du dokumentet.
Förutom handbollen och ishockeyn valde jag att även kolla upp hur man arbetar med dessa frågor inom fotbollen. Jag fick kontakt med Thomas Lindholm, Riksinstruktör på Svenska fotbollsförbundet, som berättar att man inom de tränarkurser som ges inte fastslagit exakt när man ska prioritera just skallskador i förhållande till övriga skador. Han har emellertid skrivit ihop ett dokument som kommer att användas vid samtliga tränarkurser, d v s för barn, ungdom och seniorer. Lindholm menar att skallskador är en av de mest prioriterade skadorna inom fotbollen och han kommer att se till att den tas upp vid flera steg i de utbildningar som ges. Skallskador tas till exempel upp och diskuteras i den nya kursen B-diplom som utkom nu vid årsskiftet. På fogis.se som är SvFFs extranät har man även ett avsnitt om idrottsskador, där bland annat skallskador tas upp.
Inom fotbollen har man alldeles nyligen infört en regel som gäller från säsongen 2015. Beslutet går ut på att matchläkare ges tillgång till repriserade TV-bilder som de kan studera omedelbart efter en incident. På så sätt kan de lättare bedöma hur pass allvarlig en misstänkt huvudskada är, t ex efter en nickduell. Per Renström, förbundsläkare inom SvFF, menar att detta är ett stort steg framåt och ett mycket viktigt beslut. Här kan du höra Renström berätta i en intervju om de nya bestämmelserna. Ett beslut som han menar underlättar för läkare att snabbt ge rätt behandling, men kanske framförallt för att försäkra sig om att spelare som drabbats av skallskada inte går ut och spelar igen, vilket tyvärr hände under VM i somras.
Handboll, ishockey och fotboll är alla sporter där hjärnskakningar är förhållandevis vanligt förekommande, i alla fall jämfört med bollsporter som t ex badminton eller tennis. De olika förbunden har emellertid valt olika sätt att förhålla sig till frågan om hjärnskakningens plats i tränarutbildningarna. Inom handbollen och fotbollen tas ämnet i alla fall upp, medan det än så länge inte berörs överhuvudtaget inom ishockeyns tränarutbildningar. Visst är det lovvärt att fokusera på Fair Play och Respekt, men det kan aldrig ersätta de kunskaper du behöver ha som tränare när olyckan väl är framme. Läkare finns långt ifrån alltid till hands på träningar och matcher i de lägre serierna och dessa gånger blir det helt avgörande vilka kunskaper du som tränare eller ledare har. Att man inom Svenska Ishockeyförbundets tränarutbildningar inte tar upp detta med hjärnskakningar är för mig något av en gåta och jag hoppas verkligen att deras medicinska kommitté får gehör för sin önskan om att hjärnskakningar blir ett givet inslag även inom ishockeyns stegutbildning.
Jag har full förståelse för att det inte är lätt, att det finns begränsat med tid och utrymme, och att det är många intressen som konkurrerar om det utrymme som finns. Ändå tycker jag att detta är en oerhört viktig fråga att man från förbundens sida verkligen uppmärksammar hjärnskakningar och andra skall- och nackskador i tränarutbildningarna, precis som att alla föreningar själva bör göra vad de kan för att sprida kunskap om hjärnskakningar och hur de på bästa sätt ska hanteras.
Enligt Hanna Nordh, som arbetar på SISU Idrottsböcker, kommer man i samarbete med Olympiska kommittén att under våren 2015 ge ut en bok på svenska om idrottsskador. Den heter ”Idrottsskador – en illustrerad guide” och i den kommer även hjärnskakningar att tas upp. En bok som säkert kommer att kunna utgöra ett bra komplement till de medicinska råd som finns på nätet.
Tanken var att jag i detta inlägg även skulle berätta om några handbollsspelare som drabbats av hjärnskakningar. Nu blev det inte så, utan istället kom texten att handla om hur man arbetar med dessa frågor även inom andra idrottsförbund än handbollen, något som känns som ett mycket angeläget område. Det är dock långt ifrån omöjligt att jag återkommer i frågan.
Publicerat den 25 januari, 2015
Handbollsmatch, ett hopp, ett block och ett hårt skott som träffar en spelare i huvudet. Spelaren blir liggandes på plan och de andra spelarna samlas runtomkring. Ingen kan i detta ögonblick, med säkerhet, veta att denna spelare precis åkt på en hjärnskakning. Efter en stunds vila är spelaren åter ute på plan och hoppar för att blocka ännu ett skott…
Det här var precis vad som hände när ett gäng 13-åriga flickor spelade handbollsmatch härom veckan. Det var inget speciellt med matchen som sådan, den var som så många andra och skottet såg absolut inte ut att vara menat att träffa så olyckligt som det faktiskt gjorde.
Vi satt på läktaren och såg på när vår dotter låg stilla på golvet. Vi visste inte då att det svartnat för hennes ögon, att hon hade svårt att forma orden när hon efteråt satt på bänken för att heja fram sina lagkompisar och att hon undrade för sig själv hur hon skulle lyckas få sina ben och armar att samarbeta när hon gick ut på plan igen. Hon är en krigartjej, precis som så många andra handbollsspelare, och hon ville så klart ut för att hjälpa sitt lag. Hon ställde sig i försvar och hoppade för att blocka ännu en gång…
Som tur var så träffades hon inte av ännu en boll och hon åkte inte i backen så att hon slog i sitt huvud en andra gång. Men tanken har i efterhand slagit mig, tänk om… tänk om hon fått ännu en kraftig smäll mot huvudet. Hade hon fått en ännu allvarligare hjärnskakning då? Eller i värsta fall en blödning i hjärnan? En hjärna som nyligen drabbats av hjärnskakning är mycket sårbar och ytterligare en smäll mot huvudet i detta skede kan få förödande konsekvenser.
När vi kom hem kontaktade vi sjukvårdsrådgivningen. Vi fick då rådet att ta henne till akuten, eftersom de tyckte att det lät som en hjärnskakning och att hon borde kollas. När vi kom in till akuten möttes vi dock av en sköterska som inte alls tyckte att hon behövde kollas och tyckte att hon kunde träna på som vanligt dagen efter. Hon blev således hemskickad utan att någon undersökt henne. Tack och lov förstod vi ändå att hon sannolikt hade drabbats av en hjärnskakning, dels utifrån det man sagt på sjukvårdsrådgivningen samt utifrån vad vi läste oss till på nätet.
Under den efterföljande veckan som gick sov hon mycket mer än normalt, hade huvudvärk och kände sig ofantligt trött. Att orka gå till skolan var överhuvudtaget inte ett alternativ. När hon provade att läsa lite efter 4-5 dagar gick det en liten stund, men sedan ville inte hjärnan som hon ville. Sakta men säkert har det ändå gått åt rätt håll och det finns inget annat att göra än att vila och ta det lugnt tills det känns bra igen.
Jag berättar om det här för att göra tränare, ledare, föräldrar och spelare uppmärksamma på riskerna med att låta en spelare som drabbats av hjärnskakning fortsätta spela. I en sport som handboll är det omöjligt att eliminera riskerna för hjärnskakning som sådan. Däremot har man som ledare och tränare möjlighet att avstyra spelaren från att åter riskera att utsätta sitt huvud för ännu en kraftig smäll. Hjärnan är sårbar efter en hjärnskakning och en ny smäll mot huvudet kan få mycket allvarliga konsekvenser. Men för detta krävs kunskap och jag tror, utan att säkert veta, att det bland många av landets alla ideella barn- och ungdomsledare saknas kunskap om hjärnskakning, dess kännetecken och hur man som tränare då bör agera. Som tränare hade jag kanske själv låtit en spelare i denna situation gå ut på plan igen när denna såg pigg ut och var villig att spela igen, men det var i så fall innan jag visste det jag vet idag.
Följande står att läsa i läkartidningen (2007, nr 16, s.1221):
Vid varje hjärnskakning ska spelaren omedelbart avbryta pågående aktivitet. Detta gäller även vid vad som kan uppfattas som lättare slag mot huvudet…
Här kan du läsa mer om riktlinjer i samband med hjärnskakning och idrottsutövande.
Uppdatering juli 2016: Här finns även nya riktlinjer för återgång till fysisk aktivitet för barn och unga som drabbats av hjärnskakning.
Min förhoppning är att man, åtminstone inom barn och ungdomshandbollen, har som tumregel att inte låta någon spelare som drabbats av ett hårt lag mot huvudet och som kan ha tappat medvetandet för en kort stund, fortsätta spela den dagen. Självklart borde denna tumregel även gälla alla andra idrotter där det finns risk att barn och ungdomar drabbas av smällar mot huvudet. Jag vet att det kan vara svårt, det är ju match och både spelare och ledare är taggade och vill göra sitt bästa. Men ibland måste man stanna upp och tänka långsiktigt. Barns och ungdomars hjärnor är känsliga och därför måste vi som vuxna vara extra rädda om dem.
Har ni egna tankar eller erfarenheter rörande detta får ni gärna dela med er av dessa här.
Kategori: Barn- och ungdomshandboll, Handboll Märkt: återhämtning, handboll, hjärna, hjärnskakning, huvudskada, idrottsskador, skallskada, tränare
Inga Instagram-bilder hittades.