13 år när hjärnskakningarna satte stopp för drömmen

I flera tidigare inlägg har jag skrivit om hjärnskakningar och också berättat om min yngsta dotter Ella som drabbats av två hjärnskakningar under våren 2015.  Länkar till dessa inlägg finns i slutet av denna text.

Här kommer hennes egen berättelse om hur det har varit och hur hon mår idag, åtta månader efter den senaste hjärnskakningen.

 

Hej!

Som ni läsare nu vet är jag Ella, 13 år. I början av året åkte jag på min första hjärnskakning när jag hoppade för att blocka ett skott i en handbollsmatch. Den smällen blev starten för min resa. Jag var borta från skolan i en vecka och två veckor från träning med laget. Huvudvärk och trötthet var ständigt återkommande. För att göra en lång historia kort så avtog iallafall symptomen och försvann ca 10 dagar efter smällen. Efter att jag hade varit symptomfri ett tag så kunde jag börja följa hjärntrappan, vilket i slutet visade sig att jag, trots extra försiktighet än vad som rekommenderades, hade gått tillbaka för tidigt. Trots att jag fick min andra hjärnskakning i april så hade jag inte vilat nog enligt en neurolog på Akademiska.

Några månader senare i samband med en ny handbollsmatch var olyckan åter igen framme och min andra hjärnskakning var plötsligt ett faktum. Kort sagt var den kommande tiden ett helvete, med fruktansvärd huvudvärk, trötthet, ljud- och ljuskänslighet. Jag åt smärtstillande dygnet runt i över en månads tid. Jag var helt borta från skolan lika länge och gick sedan bara halvdagar fram till skolavslutningen. Nu kanske ni tänker, så bra att du kunde gå till skolan trots allt. Men egentligen ska man kanske inte kalla det att gå i skolan. Fysiskt var jag där, men mentalt försökte jag mest räkna ut när jag kunde ta nästa dos Alvedon. Jag klarade inte att ta in och förstå vad som sas på lektionerna. När jag kom hem efter lunch var jag helt slut och fick ligga och vila resten av dagen. Samma sak varenda dag under drygt en månad. Det blev en stor omställning, jag som tidigare varit så full av energi och van att hålla igång hade plötsligt ingen ork över för något.

Sommarlovet kom och jag blev snabbt bättre när hjärnan fick den ”hjärnvila” den så väl behövde. Men så snart skolan började igen återkom den huvudvärk som hade varit en sällsynt gäst under sommarlovet. Nu, snart 8 månader efter min sista hjärnskakning sitter jag här. Huvudvärk emellanåt, men långt ifrån varje dag. Värst är nog den mentala tröttheten som vägrar släppa greppet under dagarna i skolan. Jag försöker att prioritera min tid och bara göra det viktigaste, men ibland blir det ändå för mycket. Allt är mycket bättre nu än förut, men hjärnskakningssymptomen hänger ändå i.

Ibland, eller ja, ganska ofta, tänker jag på handbollen. Jag hade planerat att en dag bli proffs i Danmark eller kanske Frankrike. Dessa drömmar är nu borta med vinden. Tanken på att ställa mig på plan i försvar, den plats jag älskade mest, får mig just nu att rysa. En till hjärnskakning för min del riskerar att bli ännu värre än den sista jag fick och som jag ju fortfarande kämpar med. Beslutet att sluta spela handboll var därför inte svårt att ta efter att jag träffat och pratat med en expert på hjärnskakningar på Akademiska sjukhuset. Jag har alltid älskat och älskar fortfarande ett tufft försvar och det är så ledsamt att sluta med handbollen, den sport jag älskar mest av allt. Men livet går vidare.

Om jag ska lämna själva biverkningarna som hjärnskakningarna medförde, så vill jag gärna ta upp en sak. Ibland träffar jag människor som kommer fram, hälsar, småpratar, säger att det är synd med hjärnskakningarna. Sedan kan de börja skämta och säga saker som ”tänk på den här spelaren som har sex hjärnskakningar i bagaget – fyra kvar” och så skrattar de… Jag förstår att de inte menar något illa, men jag blir så trött och irriterad på den här inställningen som så många tycks ha till hjärnskakningar. Jag tänker inte ta fyra hjärnskakningar till. Jag är alldeles för rädd om mitt huvud. Det kommer jag att behöva resten av mitt liv och hur mycket jag än älskar handboll så ändrar det inte mina prioriteringar.

Precis som alla små skämt om att jag nog borde klara några hjärnskakningar till, har jag flera gånger fått kommentarer som ”jag hade faktiskt också en hjärnskakning, men jag var bara borta i två dagar och sedan körde jag på som vanligt” med undertonen ”var du borta från skolan i en månad? Löjligt!” Självklart finns det de som berättar om egna erfarenheter av hjärnskakningar, men som ändå på alla sätt visar att de förstår att det kan vara väldigt olika hur allvarligt det blir.

En hjärnskakning kan liknas vid brännskador. Man kan säga att ”jag fick en brännskada” och det kan innefatta allt från en blåsa på fingret som läker på någon vecka till en livshotande tredje gradens brännskada som ger men för livet. Skillnaden är att brännskador syns utanpå, det gör inte hjärnskakningar. Alla hjärnskakningar är inte likadana, folk kan ha olika lång tid med symptom och det skiljer sig åt hur allvarlig skadan blir. Därmed inte sagt att små hjärnskakningar inte är någon fara alls, utan flera mindre hjärnskakningar kan också bli allvarliga.

Jag har reflekterat en hel del över den nonchalanta ton man fortfarande stöter på när det gäller hjärnskakningar, både bland folk i allmänhet och i media. Tonen som antyder att ”så farligt är det väl ändå inte” eller ”såja, sjåpa dig inte så mycket”, och det gör mig både ledsen och förbannad. Visst, jag tänker på alla hockeyspelare och handbollsspelare som har fått avsluta sina karriärer i förtid. Många av dem har fått men för livet för att de inte avslutat sina karriärer ”i tid”. Det tänker inte jag göra. Jag vet att mina symptom kommer att avta och sedan försvinna helt, men ingen vet eller kan säga exakt när, det kan vara om en månad eller kanske om ett halvår.

Idag är jag ändå jättestolt över min tid som handbollsspelare och allt den inneburit. Handbollen har inte bara gett mig en massa glädje, utan också en tuffhet och trygghet i mig själv som jag inte hade innan. Utan tvekan kan jag säga att jag har vuxit som person och att jag är oändligt tacksam över dessa härliga år. Jag hade verkligen inte velat vara utan dem. Nu har jag tillsammans med min fantastiska syster börjat träna ett pojk- respektive flicklag. Det är ett underbart sätt att fortsätta hålla kontakt med den sport jag älskar mest av allt och samtidigt få nya utmaningar att bita i.

Tack för att jag fick skriva på din blogg mamma ❤ Så skönt att få skriva av sig.  Vill också passa på att tacka alla er som funnits vid min sida under den här tiden och som kommit med både kloka och uppmuntrande ord. Er omtanke har betytt otroligt mycket för mig! ❤

Ha det bra alla läsare och var rädda om er!

//Ella

 

Här hittar du övriga inlägg som alla på olika sätt handlar om hjärnskakningar:

Del 1. Hur bör hjärnskakningar hanteras?

Del 2. Rehabilitering efter hjärnskakning

Del 3. Hur förhåller sig våra idrottsförbund till hjärnskakningar?

Del 4. Hjärnskakning – ett högaktuellt ämne